Peter S. Magnusson
Tio år efter den succéartade lanseringen av Macintosh satsar Apple ånyo på ett generationsskifte till en helt ny arkitektur. Denna gång baserad på PowerPC, processorn man utvecklat med IBM och Motorola.
Apple förutspår i ett diagram i den som vanligt flotta marknadsföringen att RISC-arkitekturen (läs: PowerPC) kommer att överglänsa CISC (läs: Intels x86-arkitektur). Jag återger diagrammet härintill sammanfogat med en annan kurva som jag strax återkommer till.
Apples diagram är uppenbart naivt och saknar källhänvisning: CISC får en svacka 96-97, RISC en extra skjuts 95-96. RISC (läs: PowerPC) förutspås en bättre framtia utveckling än CISC (läs: allt som Intel gör).
Jämförelse-kurvan visar oberoende SPECint92-värden för de bästa Intel-baserade system som fanns att köpa i januari respektive år. Den nya Pentium P54C befäster Intel-kurvan in i 1995 och den utlovade P6 bör klara av 1996/7 punkterna i diagrammet. Lägg märke till att Intel har ökat takten med tiden, vilket inte tyder på en döende arkitektur. Apples påstående att CISC-utvecklingen, dvs Intels, skulle avta kan avfärdas som naiv optimism.
DIAGRAM
I diagrammet jämför jag Apples siffor med SPECint92-mätningar för de bästa x86-system som fanns i handeln i januari varje månad. Jag likställer Power Macintosh med en Pentium för 1994, de har i princip samma prestanda.
Hur är det då med pris-prestanda? Den minsta Power Mac:en kostar 20000 kronor. Apple jämför gärna den med en 60 MHz Pentium som kostar det dubbla. Det är en felaktig jämförelse eftersom det idag inte säljs några lågpris-modeller av Pentium-PC.
Minsta uppsättning som exempelvis Dell säljer i Sverige har en 60MHz Pentium, 450 Mbyte hårddisk, CD-ROM spelare, externa högtalare, 15" färskärm med ett PCI-grafikkort, samt Sound Blaster ljudkort och kostar 39000 kronor. En motsvarande maskin från Apple är modell 7100 med 16 Mbyte minne, 500 Mbyte disk, 14" Apple färgskärm, samt CD-ROM spelare och kostar 44500. Jag har inte sett några SPECint92-värden på de nya Macintosh-datorerna, men en annan maskin med samma processor (IBMs RS/6000 Model 250) har 62,6 SPECint92. En 66,7 MHz Pentium i en Siemens PCE-5S/66 klarar 67,4 SPECint92, dvs en 60MHz variant skulle klara cirka 60,6. Med andra ord, Apple har ingen prestanda-fördel att tala om trots att maskinen kostar 14 procent mer. Att Power Macintosh "utklassar Pentium" är följaktligen rent nonsens.
Försteget för Intel kan öka ytterligare när datorer med nya 100MHz Pentium lanseras inom kort. Den är 60 procent billigare att tillverka och klarar 100 SPECint92.
Hur är det då med operativsystemet? På Pentium kan jag köra Solaris, OS/2, SCO, NextStep, Windows 3.1 + DOS, Windows NT, Linux, UnixWare, och NetWare. På Macen bara Apples eget system 7.1.2 (och - i teorin - AUX), som inte har hängt med riktigt i utvecklingen.
TIll att börja med saknas minneskydd, processtyrning, och någon form av rättigheter hos filsystemet. Apple avfärdar avsaknaden av dessa tekniska finesser med att en vanlig användare inte bryr sig. Förvisso förstår nog inte den vanlige användaren vad dessa begrepp innebär, men att ett program som hänger sig inte kan sänka hela maskinen eller skriva över hela hårddisken skulle nog uppskattas!
Nej, Apple borde ha kommit med ett nytt operativsystem nu. Eftersom de som köper PowerPC ändå måste uppgradera sina program för att kunna utnyttja maskinen fullt ut kunde Apple samtidigt ha passat på och implementera ett nytt binärt gränssnitt (ABI). Istället kommer en "mellan-generation" program, och ett nytt, framtida operativsystem är att vänta när Taligent-projektet blir klart.
För att få Mac:ens sytem 7 att fungera så har Apple inte flyttat hela systemet till PowerPC, utan bara de prestandamässigt viktigaste delarna (ca 10 procent av koden). Resten kör som 68xxx kod i en emulator. Det går utmärkt att göra så, men något säger mig att detta inte var ursprungsplanen.
En RISC-baserad Macintosh fanns nämligen som prototyp redan 1991 (baserat på Motorolas 88000 processor). Redan i juli samma år hade Apple och IBM bestämt sig för PowerPC, och processorarkitekturen fanns redan (IBMs Power). Och det tar inte tre år att portera ett operativsystem när man har Apples resurser.
Min gissning är att man hade räknat med att det nya operativsystemet, Taligent, skulle ha varit klart idag. Ett rykte säger att "microkernel"-arkitekturen i Taligent fick allvarliga prestandaproblem. Själv tror jag att man med sedvanligt övermod försökte göra allt för mycket på en gång.
Kompatibiliteten, då? "Marknadens mest kompatible dator" påstår Apple. Tja, den kan köra Windows-, DOS-, och Macintoshprogram. Men de flesta Macintosh-program finns idag under Windows (med vissa viktiga undantag). Så kan man köra Windows-program så kan det nästan kvitta om man kan köra Macintosh-program. Det jag själv saknar är vissa Unix program: TeX, Perl, Emacs, GCC, Korn Shell, GDB osv som för många utgör grundpelare i arbetet. Dessa program kommer inte till Mac:en på ett tag, men finns redan för Windows NT, som därmed får min röst som "mest kompatibla". Även om uttrycket i sig måste vara ett skämt.
Trots allt är Power-Macintosh ett prestandalyft för Apple. De senaste rapporterna visar att även den billigaste modellen är 3-4 gånger snabbare än den snabbaste Quadran. Detta verkar rimligt: 40 MHz 68040 datorer (som Quadra 840AV) borde ha SPECint92 på ca 20, medan en dator baserad på 60MHz MPC601 borde ligga kring 60. En dylik Quadra kostade mer än dubbelt så mycket. Apple har alltså lyckats med att förbättra pris/prestanda med en faktor 6 i en generationsväxling! Detta är något av en ingenjörsbragd, men samtidigt var det nödvändigt. Macintosh har hotats nerifrån av billiga PC-datorer och uppifrån av arbetsstationer. Samtidigt minskar Macens relativa fördel i gränssnitt och systemintegration allt vad tiden lider. Den är dock fortfarande, enligt min mening, klart bäst.
Peter S. Magnusson
