Peter S. Magnusson
Konsumentelektronik är en enorm industri. Det finns en helig siffra i denna industri, ett mantra. "5 miljarder" upprepar aktieägarna, "det finns äver 5 miljarder människor." Vad kan vi hitta på för produkt som alla behöver minst en av? Första succén var radion, så kom teven och så stereon. Jakten går efter nästa stora våg.
För ungefär ett år sedan lanserade Apple sin Newton, som Apple kallade för "PDA" - Personal Digital Assistant. Betoningen på personlig skulle förmedla att detta var något som vi alla måste köpa. (Låt oss på svenska kalla den Personlig Digital Hjälpreda, eller PDH.)
Newton var egentligen namnet på teknologin: operativsystemt döptes till Newton Intelligence, och den första produkten hette MessagePad. MessagePad fick utsåt mycket kritik: för lite minne, ingen programvara, dyr, dålig konnektivitet. Och så här kring årsdagen skrivs många dödsrunor.
Sedan lanseringen har Apple försökt lösa problemen. Den senaste modellen - MessagePad 110 - har lindrat smärtan något (tre gånger så mycket minne, dubbelt så lång batteritid, osv). Men trots en stor marknadsföringskampanj har man hittills endast sålt i storleksordningen 100000 exemplar.
Var alltså Apples satsning för tidig? Javisst. Men radikalt ny teknologi kräver uthållighet. Dels för att man ska få den att fungera, dels för att få tid att lista ut vad man skall ha den till. (Situationen påminner en hel del om den första Macintoshen, modell 128k.)
När jag strax efter lanseringen prövade en MessagePad (den första modellen kallas numera OMP - Original MessagePad) fick jag en "varm" känsla. I ljudet av bläddrande papper vid skärmbyten och rökpuffen vid suddning av text så kände jag igen det som skiljer Apple från de flesta dataföretag: en kärlek för tekniken.
Som verktyg var OMP uruselt genomtänkt, men den var mysig. Och liksom den första Macen har Newton skaffat sig en trogen skara. En uppsjö av shareware program finns att hämta på Internet. Samtidigt har Newton börjat hitta sin plats i vertikala marknader; allt från läkare til bönder använder MessagePad med specialutvecklad programvara.
Sedan MessagePad kom har ett antal liknande produkter lanserats. Enligt rykten ska man hålla ögonen på kommande Comdex-mässa i Las Vegas nu i november. IBM, Sony, och Motorola lär lansera nya PDH:er. Men Apples nästa version, med kodnamnet "Gelato", förväntas först nästa höst.
Trots min entusiasm för den första MessagePad:en, så svarade den inte riktigt mot mina förväntningar. Under tiden har jag ofta funderat på vad en PDH borde innehålla. Men eftersom konceptet PDH ännu inte är klart vill jag ta tillfället i akt att definiera min önskeprodukt. Jag har döpt den till "Black Box", eller B2.
Låt oss börja med det som många pratar om - trådlös kommunikation. Mobiltelefoni, personsökare, och fax vore trevligt. Varför inte forma B2 som en (något klumpig) telefonlur? Högtalaren ovanför skärmen och mikrofonen under.
Men är mobil telefoni viktigt? Själv föredrar jag att jobba synkront och med "friendly multitasking". Med friendly multitasking menar jag att jag inte vill bli avbruten för att prata om något annat i 20 minuter medans jag jobbar. Och med asynkront menar jag att det är onödigt att jag lyssnar precis samtidigt som den som vill framföra något till mig pratar. Skicka datorpost istället för att ringa! Då kan jag ta itu med meddelandet i lugn och ro, fundera på en replik, och dessutom få dokumentation på vad som sagts. Därför räcker datorpost och röstpost långt på min B2. Däremot vill jag gärna ha trådlös mottagning av små mängder data. Och när vi ändå talar om radiomottagare så kan vi lägga till ett hörlursuttag så att B2 kan fungera som en FM-radio.
Att kunna diktera vore trevligt. Med en speciell knapp för inspelning kan man snabbt "anteckna" idéer och uppgifter. Till skillnad från bandspelare kan B2 spara tidpunkt för inspelning. Ljudsnuttarna kan sedan avlyssnas, arkiveras, eller slängas. Eller skickas elektroniskt till någon annan.
Tidhållning av alla slag vill jag ha. Tid och datum för alla jordens hörn, med helgdagar och sommartid, plus 1000-års almanacka. Väckarklocka, påminnelse, timer, osv.
På tal om tid: tidtabeller från SL vore praktiskt. På SICS har vi ett litet Unix-hack som på kommandot "tub" skriver ut de närmaste tunnelbaneavgångarna från Kista mot stan. Enkelt, och det används flitigt. B2 borde galant klara dylikt. Senaste rapporterna om trafikläget skall naturligtvis tas emot trådlöst.
Sedan kan vi sätta dit några sensorer, som lufttryck och temperatur. Då har vi en resebarometer och höjdmätare. Ett litet hjul i ena hörnet vore praktiskt. Det är lättare att finjustera med ett hjul än med en mus, och hjulet skulle fungera utmärkt som avståndsmätare på kartor, för att välja radiokanal, justera ljudet, osv. Ett hjul är bra att ha, helt enkelt.
Naturligtvis bör en mängd praktiska programtillbehör vara standard. En miniräknare, omvandling mellan alla möjliga mått, valutakurser, "pip"-ljud för att ringa från offentliga telefoner, mm.
Storleken är inte det viktigaste. Hellre hög funktionalitet. Annars kommer man att ta med sin bärbara i alla fall - på resor, mellan jobb och hem, och så vidare. Bara den är högst lika stor som en Time Manager-kalender (dvs 15x20x3 cm).
Priset? Om B2 spar mig 1% av min arbetstid, så är den värd 40 ggr min timkostnad.
Kan vi förresten inte få dit en rakapparat också? Nog kan jag spara 5 minuter per dag om jag kan raka mig och läsa e-mail samtidigt som jag kör till jobbet. Och kanske var det därför den nyligen petade chefen för Newton-utvecklingen rekryterades från Philips? Enda problemet är att reklamtemat "the best a man kan get" redan är taget av Gilette.
Allvarligt talat, allt detta går att göra idag. Till de som förutspår PDH:ns bortgång, så låt mig påminna om historien. När videospelsmarknaden i USA kraschade för ett antal år sedan, så var det ett företag som tänkte långsiktigt och inte gav upp. Nintendo.
Peter S. Magnusson
