Peter S. Magnusson
Kommer Bill Gates att ta över världen? Microsofts konkurrenter försöker nu till och med via domstolar hindra programjättens expansion. Hur kunde det gå så här? Företagets tidiga historia är missförstådd och intressant.
Bill Gates växte upp i Seattle, där hans föräldrar tillhörde societeten (hans mor kände IBMs dåvarande chef, John Opel). Genom en välmående privatskola och olika deltidsjobb fick Gates och hans vänner tidigt bekanta sig med programmering. En av vännerna var Paul Allen som Gates senare skulle starta Microsfot tillsammans med.
Redan 1968, när Bill Gates var 13 år stötte han på sin första dator, en PDP-10. I ständig strävan efter affärsmöjligheter initierade Gates och Allen 1972 ett datorbygge kring Intels 8008 för att räkna bilar. Allen tog fram en utvecklingsmiljö kring en egenutvecklad 8008-simulator. Bland övriga projekt märktes ett tydligt intresse för Basic-interpretatorer.
Så när företaget Mits i januari 1975 annonserade den första mikrodatorn Altair 8800 så Gates och Allen en rejäl affärsmöjlighet. Altairen var komplett: hårdvara och handböcker från samma leverantör! Men den var i princip oanvändbar: det fanns inget operativsystem, inte ens bootkod, och heller inga programmeringsspråk.
Genom att utöka den gamla 8008-simulatorn så att den stödde den nya 8080 processorn från Intel som satt i Altairen, fick Gates och Allen (och senare Monte Davidoff) ett försprång genom att ha den troligen enda vettiga utvecklingsmiljön. Gates skrev en Basic-interpretator och plagierade syntaxen från Digitals RSTS-11 Basic-Plus. Simulatorn kördes på Harvards PDP-10a, och de använde det amerikanska universitetsnätet ARPANET för att utnyttja resurser vid andra universitet.
Altair Basic annonserades av Mits i april och var det första programmeringsspråket för mikrodatorer. Den krävde 6 kbyte minne. Listpriset satte Mits till 500 dollar eller 75 dollar om den köptes samtidigt som en Altair 8800. Med det priset piratkopierades Altair Basic villt - det såldes 10 gånger fler Altair än Basic-paket.
Redan nu drog Gates flera slutsatser. 1) Bilräknarprojektet hade visat på svårigheten att tjäna pengar på maskinvara. 2) Med en simulator kunde man utveckla programvara innan maskinvaran fanns tillgänglig. 3) Genom att kopiera andras design för att spara tid kunde man vara först till marknaden. 4) Nyckeln till att tjäna pengar var att sälja något som alla användare måste ha och ta betalt för det.
För i princip varje ny mikrodator som lanserades fanns Microsofts programspråk med, minst Basic men även Fortran, Cobol, och APL. Microsoft Basic var en nyckel i framgångarna för flera datorer, som Commodore PET, TRS-80, och Apple II.
År 1979 påbörjade Microsoft hårdvarusamarbete med japanska persondatortillverkare, och medverkade i utvecklingen av Nec PC-8001, som grundade Necs dominans på den japanska PC-marknaden. Samma år satsade Microsoft på en simluator och Basic-interpretator för 8086-processorn, utan att det fanns varken beställare eller dator. Gates trodde helt enkelt på 8086an.
Nästa år, 1980, släppte Microsoft sin första hårdvaruprodukt, SoftCard. Den tillät CP/M program att köra på en Apple IIa. Över 100000 exemplar såldes, och SoftCard blev därmed den största maskinvaruplattformen för CP/M!
Gates trodde tidigt att ett operativsystem skulle vara standardiserat och portabelt. Därför köpte Microsoft en Unix licens från AT&T och lanserade 1980 Xenix.
Så blev det juli 1980. Bill Lowe på IBM får i uppdrag att ta fram en persondator och han har 12 månader på sig. Vid det här laget är redan Microsoft ett stort företag. När IBM träffade Gates och hans Harvard-kompis Steve Balmer den 21 Juli 1980 hade Microsoft 40 anställda och en lista på över 100 nöjda OEM-kunder. Microsoft hade erfarenhet av programspråk, applikationer, operativsystem, och maskinvara.
Den ursprungliga beställningen gällde Basic, Cobol, Fortran och Pascal. IBM ville också köpa operativsystemet CP/M via Microsoft, men hänvisades till tillverkaren Digital Research och dess grundare Gary Kildall.
Enligt sägnen var Kildall ute och flög när IBM besökte kontoret i Kalifornien, dagen efter att ha besökt Gates. Närmare sanningen är att Kildall sällan själv talade med stora företag eftersom han inte hyste någon respekt för deras förmåga. Istället hanterades dylika kontakter av hans fru och vice vd, Dorothy McEwen.
IBM hade för vana att ha extremt hårda och ensidiga villkor i sina "NDA", Nondisclosure Agreement. Digital Research vägrade skriva under. IBMs advokater vägrade modifiera texten. Dessutom kunde Kildall inte lova något bestämt kring när CP/M för 8086 skulle vara klar. Och slutligen var han inte speciellt intresserad av att göra affärer med IBM.
Gates, å andra sidan, tvekade inte att skriva under. Han betraktade det som ett nödvändigt ont för att få en stor kund.
Myten säger nu att Microsoft för en spottstyver köpte upp ett OS som hette QDOS, Quick and Dirty Operating System. Det är visserligen sant, men mer intressant är varför QDOS över huvud taget kom till. Ett företag som hette Seattle Computer hade tagit fram 8086-baserad hårdvara som satt och väntade på CP/M-86. När den utlovade lanseringen i april 1980 uteblev, så klonade Tim Paterson delar av CP/M. Det var en dålig klon, då varken Paterson eller, senare, programmerarna på Microsoft riktigt begrep CP/M. Paterson hade kontaktat Microsoft om att utbyta licensavtal: QDOS mot Microsofts programspråk. Istället köpte Microsoft rättigheterna.
Men kärngruppen på Microsoft var ändå osäkra. Företaget växte så det knakade och hade redan mer affärer på gång än de klarade av. Det var inte alls givet att IBM skulle kyckas med just denna satsning. Förhandlingarna var stenhårda. Det var ingen tillfällighet att Microsoft själva behöll rätten att sälja DOS till tredje part. I april 1981 jobbade minst 25 av Microsofts 60 anställda med någon del av projektet.
IBM PC-DOS lanserades med två BASIC versioner och kostade 40 dollar. CP/M-86 kom först ett halvår senare efter att IBM PC släpptes, kostade 240 dollar, och hade inga utvecklingsverktyg.
Microsoft hade redan innan de träffade IBM hittat sitt recept: var snabb till marknaden, ha ett brett produktsortiment, hitta synergier, och ta marknadsandelar till varje pris. De flesta av deras konkurrenter har ännu inte lärt sig detta.
Peter S. Magnusson