Peter S. Magnusson

Programmera på nätet

"Webbandet" har fullständigt exploderat det senaste året. En kollega till mig kommenterade för ett tag sedan, när vi i ett obevakat ögonblick satt och surfade: "Inser du att vi en gång i framtiden kommer att berätta för folk att vi var där, vi var med när Internet exploderade!'".

Och visst är det historia som skrivs mitt framför ögonen på oss. Och det av en dignitet som få inser. Detta är inte bara en ny produkt, inte ens bara en ny teknologi. Internet med dess applikationer (typ Webben) kommer att ändra vårt samhälle på ett sätt som i det närmaste är att jämföra med tryckpressens uppfinnande.

Företag som inte hänger med kommer snabbt att försvinna. Själv har jag börjat boka flygbiljetter via datorpost, välja persondator genom att surfa produktblad i USA som de svenska återförsäljarna knappt hunnit få (och definitivt inte läsa), donera 50 dollar till Phil Zimmerman Defence Fund (mannen bakom krypteringen PGP) via Internetbanken First Virtual, välja restaurang i Gamla Stan (somliga med menyerna inknappade), samt lära mig vad EU-parlamentet egentligen bestämmer över.

Det riktigt intressanta med Internet-revolutionen är att det är flera förändringar som pågår samtidigt, alla initierade av uppkomsten av ett globalt nätverk där vilken dator som helst enkelt kan prata med vilken annan dator som helst. Massmedia hinner inte med att rapportera alla ändringar som sker - exempelvis verkar affärspressen ha missat att begreppet internationella telefonsamtal snart är ett minne blott. Äger du aktier i ett företag som är beroende av intäkter från dylikt? Sälj dem.

Bland de mest uppmärksammade applikationerna är just World Wide Web, WWW, eller "Webben". Webben är i sig en plattform, och har redan hunnit bli ett ovärderligt medel för spridning och insamling av information. Tydligast är nyttan med att tillhandahålla företags- och produktinformation. Vilken annan kanal tillåter företag att göra fullständiga datablad över alla sina produkter tillgängliga för potentiella kunder? Eller att nå ut med pressmeddelanden? Många dataföretag, däribland jättar som IBM, Compaq, Microsoft, Apple, och Dell har redan mycket utförlig information om sina företag och produkter upplagda. Vart man än pekar sin bläddrare med frågan "www..com" hittar man allt som oftast svar.

Att lägga upp sidor med passiv information är någorlunda enkelt, och uppenbarligen bemästras tekniken av de flesta (även om det här med design lämnar en del att önska). Att gå ett steg vidare och skriva formulär och koppla inmatade data till program är däremot svårare och än så länge mindre vanligt. Mer om hur det går till nedan, men först repeterar jag några grundbegrepp:

En typisk "passiv" webbsida består av vanlig text, med speciella koder som formatterar texten eller anger referenser till andra filer. Exempelvis betyder "

Titel

Hypertext Transfer Protocol (HTTP) är det protokoll som används för utbyte av formatterad information över Internet. Webben stödjer även protokoll utan formatterad text som exempelvis News, FTP, Gopher, och Wais.

Ett tredje viktigt begrepp att känna till är Uniform Resource Locator (URL) som är ett standardiserat sätt att identifiera var någonstans i Internet en fil eller tjänst ligger. Ett slags telefonnummer. Tricket med aktiva Webbsidor är att en URL kan peka på ett program. Detta görs med hjälp av något som kallas Common Gateway Interface (CGI).

Ursprungligen användes CGI som klister mellan en Webb-sida och ett databasprogram, därav namnet gateway. CGI tillåter program att exekveras via en URL (Webb-referens). Om en URL ser ut ungefär så här - "http://www.sics.se/cgi-bin/foo" - så kommer programmet "foo" att exekveras av Webbservern på "www.sics.se". Av säkerhetsskäl måste programmet ligga i en speciell folder i systemet.

Programmet i sig kan vara vad som helst som vanligtvis kan köra på datorn. Om det är en Unix-dator, vilket det ofta är, skrivs programmen vanligen i programspråket Perl. Som hjälp finns då "cgi-lib.pl", ett Perl-bibliotek med några få funktioner som gör det mycket enkelt att skriva webb-program (om man nu tycker att Perl är enkelt).

Vad använder man då som gränssnitt till programmet? Webben, förstås! Program kan få parametrar via "forms", speciella fält som definieras i HTML. Programmet kan sedan svara med att skriva HTML-text, som läses av bläddraren och som exempelvis kan utgöra ett nytt formulär. På detta sätt skapas en illusion av ett interaktivt, skärmbildsorienterat program.

Svårare än så är det inte! Nu är det, som det brukar heta, endast fantasin som sätter gränsen.

Och vet ni vad jag tycker är mest intressant? Jo, att alltihop - WWW, HTTP, HTML, CGI, Perl - har utvecklats av ett fåtal personer som haft stor frihet i sitt arbete, och inte på förhand avkrävts att definiera vad "industrinyttan" med deras projekt var. Något att begrunda.

Mer information finns som vanligt på "www.sics.se/~psm/datateknik.html", inklusive pekare till introduktionsmaterial och till mina egna exempelprogram som du är välkommen att använda. Tänk på att folk som skriver webbsidor är duktiga på att beskriva hur de gör via just webben. Köp därför inte några böcker. Det är bättre att surfa. En god vän höll nyligen ett seminarium om Internet där det mesta av kurslitteraturen bestod av URL:er!

Peter S. Magnusson