Peter S. Magnusson
En återkommande diskussion bland fikande tekniker är varför USA dominerar programvaruindustrin så starkt, medan Sverige för en undanskymd tillvaro. I massmedia brukar förklaringen ofta vara bristen på riskkapital. Nu finns det säkerligen flera anledningar, men en oundvikligt viktig ingrediens som diskuteras alltför sällan är synen på individen.
Alla som har något programmeringsintresse vet att det finns programmerare och det finns PROGRAMMERARE. Mellan nördbröder talas det med respekt i rösten om giganter som Stallman (GNU), Gossling (Java), Thompson (Unix), eller Tribble (NextStep). En ofrånkomlig realitet i programutveckling är att det skiljer flera magnituder i produktivitet mellan Svenssonhackern och kodgudarna. Den verkligheten nonchaleras.
För att citera Robert X. Cringelys underhållande och insiktsfulla bok "Accidental Empires" i kapitlet "The Tyranny of the Normal Curve": "i de extrema hörnen av normalfördelningen finns det programmerare som är hundra gånger mer produktiva än snittprogrammeraren mätt i antal rader kod de kan producera under en given tidsperiod. [...] Nyckeln till att utveckla en ny dator eller program är inte att anställa en massa smarta individer, men att anställa ett fåtal extremt smarta individer." (Cringelys kursiveringar). Faktorn 100 kommer bland annat av ett överlägset minne (som att kunna 250 stödrutiners syntax utantill), förmåga att visualisera komplexa algoritmer, förmåga att bygga användbara abstraktionsnivåer som också är varaktiga (så att programmet inte behöver omstruktureras efter ett halvår), och så vidare.
Vad händer när denna realitet möter Svensk jantelag?
En typisk programmerare kostar 400-800 kronor i timmen, och har en oimponerande takt i bitfnulandet. Vad tror du händer när en långhårig typ som inte duschat på en vecka begär det tiodubbla? 6 000 spänn i timmen för en konsult? Projektchefen skulle garva, personalchefen skulle febrilt leta i tabeller. Men om han nu är 100 gånger så produktiv? Då är det en mycket lönsam investering. Projektet skulle spara 54 000 varje timma som han jobbade, en intensiv insats på 80 arbetstimmar skulle bespara projektet över fyra miljoner.
Kan rätt person på rätt plats i två veckor spara fyra miljoner? Javisst. Med rätt person kan ett projekt blir klart i tid, eller blir klart över huvud taget. Gräver man under ytan hos flera av dagens dataföretag hittar man kritiska tidpunkter där enskilda briljanta tekniker räddade hela företaget. Som exempelvis när 3Com skulle ta fram det första ethernetkortet, så hängde hela företaget på huruvida Ron Crane skulle få klart kortet i tid. Microsofts första Excel hängde på en person, liksom Macens första Toolbox, osv, osv.
Får dessa individer 6 000 kronor i timmen? Javisst, och ibland mycket mer. Marc "Mosaic" Andreesens del i Netscape är idag värt över 50 miljoner dollar, för att ta ett aktuellt, om än något extremt, exempel. (Eller i bland inte, som när Patrick Naughton (HotJava) slutade på Sun efter en förolämpande lönehöjning på 2 procent.)
Vad det handlar om här är att våra svenska lönesystem, och vår företags- och samhällskultur över huvud taget, inte kan hantera radikalt olika nivåer på individuell produktivitet i de nya industrier som växer fram.
Varför är det nu så? En förklaring ligger i föreställningen om "allmän chefskompetens" som är vanligt i våra storföretag. Chef som chef, oberoende av över vad eller vem. Företagskulturen nonchalerar vikten av att en chef behöver ha en egen åsikt i strategiska teknikbeslut. Utan egen kompetens kan en chef inte skilja dåliga idéer från de briljanta. Och inte dåliga medarbetare från briljanta. Detta leder bland annat till "en manmånad är en manmånad"-problematiken: Världsbilden att uppgifter kan kvantifieras i ett visst antal timmar, strunt samma vem som skall göra jobbet.
Orättvist låga löner till våra topptekniker och svenska skatteskalor straffar sig dubbelt: Utan startkapital inget nyföretagande, och utan nyföretagande inga framgångar som ger förmögenheter i händerna på entrepenörer som själva förstår sig på tekniken.
Vem tror du står bakom riskkapitalet USA? Ofta tekniker som blev ekonomiskt oberoende på lönearbete, hoppade av karriären, startade eget, och blev rika. En alltför ovanlig företeelse i vårt avlånga land.
Peter S. Magnusson
